kristinaskolan

Nu får jag den stora äran att vara den första förutom hon skapat den här fiffiga bloggen att skriva här! Känns fantastiskt spännande...

Vårbalen blev en mycket rolig och trevlig tillställning och det kändes som att de allra flesta tyckte det också (förutom alkoholisterna som fick klara sig utan någon sprit och kanske fick lite abstinensbesvär under kvällens gång). Under Vårbalen fick jag för första gången den jobbiga känslan av att det börjar närma sig slutet. "The end of an era". Våra treor slutar om inte mindre än två veckor och det känns helt sjukt. Hur ska det gå för oss som blir kvar?! En Kristinaskola utan treor, det är ju helt otänkbart.
Den riktiga ångesten kom vid utsparken när en grupp bestående av bland andra John, Rebecka Lagman, Isak och Sofia skulle dansa långdans och sjunga "Vårvindar friska" genom Spiralen det starkaste dem kunde. Väl när dem sprang runt där och skämde ut sig på stan gick det upp för mig hur mycket man tycker om och verkligen kommer sakna deras galenskaper och skojsigheter, samtidigt som jag också njöt och blev väldigt rörd av deras skönsjungande sång (trots Rebecca Appelqvists onda hals!) och fick lite flashbacks från vår egen nollning när vi själva var tvungna att köpa ut på systemet, skrika det högsta vi kunde i biblioteket och tigga pengar som gatumusikanter. Jag minns det som igår, fy helvete va fort tiden går...

                                

Tänk att komma tillbaka efter sommarlovet till en Kristinaskola utan dem. Utan Rebecca och Niklas att snacka skit med i elevrummet; vilda, överintellektuella diskussioner i matsalen med Kalle, Pontus och Petter; Sarah, Vickan och Carl-Magnus söta leenden i korridorerna; Sofies asgarv i datasalen efter ett klipp på youtube; att jämt och ständigt bli trackad av Erik; Isak, Anna-Karin och Rebecka Lagge att busa med; Davids sunkiga saxofon i 203:an och till sist de gemensamma promenaderna till Ica som oftast leder till gammalt hederligt elevrumshäng med Dennis, Tobbe, John, Henrik och Häggå. Bara sådana där småsaker som man oftast tar för givet...

Vad jag vill komma fram till är som ni kanske har förstått att vi kommer sakna er ES3c. Asmycket! Så lev väl och hälsa på och sånt och knarka inte ner er alltför mycket jazzare! Vi tror starkt på er!



Peace out!
                                                                                                                      // Damon